linastenssons

Ja, nu ligger man här på sängen med laptopen framför sej och försöker skriva ur sej lite, samtidigt som man lyssnar på Tokio Hotels album Scream och har ett glas med Iste bredvid sej. Något känns inte helt bra. Trotts att jag har den bästa familjen man kan tänka sej. Dom bryr sej om mej, lyssnar på mej om jag behöver prata om något som har hänt och så.  Senast dom gjorde något för mej var i helgen, då vi åkte till Skara bara för att jag, just jag tyckte att vi hade gjort så lite på lovet. Jag har också sjukt schysta kompisar. Vad mer kan man önska sej då egentligen?

Det som inte känns helt bra är att jag har en saknad, en stor saknad. Det är något som fattas. Det är...Tokio Hotel. Det låter säkert helt sjukt. Men det är så , jag saknar Tokio Hotel. Trotts att jag aldrig har träffat dom, men det är just det. Jag vill träffa dom! Eller i alla fall få se dom på nära håll, att få möta deras blickar. Att få sjunka in i Bills mörka, fantastiska ögon. Det är min dröm. Den ska jag leva upp till, det ska ske. Jag ska få se dom, möta deras blickar. Det ska ske på ett eller annat vis. Det har jag lovat mej själv.

Något annat som inte känns helt bra är att jag inte har någon att prata om detta med, just det här kan jag inte prata med mina föräldrar om,  för det här förstår dom verkligen inte. Dom vet att Tokio Hotel betyder mycket för mej. Men inte så mycket som dom faktiskt gör. Det är ingen annan i min närhet som gör det heller. Dom betyder så mycket för mej att jag kan börja gråta när jag tänker på dom när jag är ensam (det låter säkert patetiskt, men det är sant). Jag kan ju inte börja gråta när jag är bland folk och pratar om dom precis. Tokio Hotel är fantastiska och dom gör fantastisk musik. Aja det kvittar hur mycket jag än skriver , det finns nog inte många som förstår hur mycket dom än betyder för mej. Om det ens finns någon?